Inte alltid så enkelt med koppel

Inte alltid så enkelt med koppel

Det här med koppel är faktiskt inte så enkelt som det låter jämt. Det är ju inte bara min uppgift att gå i koppel, utan det är också husses och mattes uppgift att gå med det. Vi är två i det här, eller hur?

Att hålla kopplet slakt gör skillnad

Vi försöker verkligen komma överens om att kopplet alltid ska vara slakt. Det känns bäst för mig, för då blir jag inte alls lika stressad på promenaden. Men det är lättare sagt än gjort. Ibland blir det ju sträckt ändå. Det kan trassla in sig, eller så råkar någon dra i fel sekund. Och vips så försvinner det där lugnet.

När det spänner till i möten

Det märks extra tydligt när vi möter andra hundar. Om man som hund vill skälla lite på förbipasserande, då känner man direkt om kopplet dras åt i förväg. Då blir man stressad på riktigt.

Alldeles för många hundar som jag ser som får gå på två ben med med huvudet i kopplet - ser inte alls något kul ut.

Om jag fick bestämma här så skulle jag vilja bli klappad och få lite godis och en lugn stund med husse eller matte i sådana möten i stället.

Så man börjar ju undra: vad är det som ger det ena och vad ger det andra egentligen? Är det husse som spänner sig, eller är det jag? Samma sak när man ska hälsa på nya hundar, det blir bara rörigt om det stramas åt.

Vi måste jobba ihop som ett team

Här behöver faktiskt både jag och husse arbeta tillsammans så att vi hittar rätt känsla i kopplet och slipper onödig stress. Hur fungerar kopplet hemma hos er på rundorna?