Hur jag lärde mig människornas språk

En av de första grejerna som jag tyckte var lite svårt, det var ju det här med språket. Vad menar husse och matte egentligen när de pratar med mig? De säger att jag heter Fia, men vad betyder det ens?

Vad är egentligen ett namn?

Mina förfäder sprang ju inte runt och ropade namn på varandra när de jagade, så jag fattade ingenting i början. Men när de säger "Fia" blir jag uppmärksam. Jag har lärt mig att då händer det oftast något bra.

Det blir liksom lättare när de använder mitt namn på ett schyst sätt och inte bara ryter det som man kanske gör till ett barn. Husse och matte har faktiskt varit riktigt noga med just det.

Konsekventa ord gör hela skillnaden

Det bästa är när husse och matte håller sig till samma ord hela tiden. Så funkar språket för mig – jag kopplar ihop saker och ting med hur orden låter:

• "Ska vi gå ut på en promenad?" Då vet jag direkt vad som väntar.
• "Vill du ha mat?" Ja, då är det bara att ställa sig redo.
• "Nej" betyder helt enkelt att jag ska låta bli det jag håller på med.

Har jag gjort något riktigt, riktigt dåligt kan det bli ett "fy", men det händer som tur är bara några gånger om året.

Att förstå betyder inte alltid att lyda

Ett annat ord jag lärt mig är "kom hit". Det är ett bra ord, men det betyder inte att jag alltid släpper allt direkt. Ibland finns det faktiskt viktigare saker som måste luktas på först, och det får de helt enkelt räkna med – haha. Nej vars, jag kommer faktiskt nästan jämt nuförtiden.

Nu och vadå?

Fast en sak som är svårt för mig är ju det här med NU och "TIDIGARE" ? NU vet jag vad det är - men vad är egentligen "TIDIGARE" ? Jättekonstigt det där med tid tycker jag.

Om jag råkar bli lite försenad när husse ropar så vill jag ändå ha beröm NU när jag kommer - varför ska jag skäll för nåt som hänt "TIDIGARE"? Jag vet ju inte vad det är?

Som tur är har både husse och matte lärt sig det.